om att aldrig växa upp.

För någon vecka sedan var jag en riktig klåpare.
Skulle pumpa bakdäcket på min älskade cykel.
Pumpade det på tok för hårt så slangen och ehm, ja, hela däcket sprack.
Ska aldrig mer låta mig själv pumpa däcken på min cykel.
Papi hämtade cykeln och lämnade in den på nån cykelverkstad, där han efter alla mina cykelincidenter säkert är god vän med alla i personalen.
Cykeln var fixad, papi lämnade cykeln till mig så jag kunde använda den igen.
(Så jävla bortskämd är jag)
Började jobba 07.00 morgonen därpå, hade suttit uppe och sett Bayern München slå ut Real natten innan, lagom trött så att säga.
På vägen till jobbet hoppar kedjan FYRA gånger.
Vad gör jag?
Ringer pappa.
Tyvärr hade han glömt sin mobil i bilen.
Men, det jag ville komma till.
Hur tänker jag?
Kedjan på cykeln hoppar. Jag ringer pappa. Vad ska han göra åt det?
Jag var helt övertygad om att han redan var på väg till jobbet, så vad ska han göra åt mitt kedjeproblem?
Ville nog bara höra: "Opp, opp, opp. Det är sånt som händer, vi får spänna kedjan ikväll, ring till jobbet och säg att du blir några minuter sen"
Med händerna fulla med olja kom jag in på jobbet 6 minuter för sent, inte så farligt ändå.
Vill aldrig växa upp och alltid tänka likadant.
"Det löser sig om jag ringer pappa"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0