om lite för bra helger.

Malmö känns som hemma. Kusinernas lyor och Miros place känns som hemma. Mina fantastiska vänner jag har där nere gör att det känns som om jag har bott där, betydligt längre än ett par månader.

I helgen har jag spelat så mycket SSBB att tummarna värker. Jag har fått umgås med min galet vackra och höggravida kusin + sambo. Jag har skrattat så mycket att halsen värker. Och jag har lättat på mitt hjärta och fått så kloka ord sagda till mig av bröderna Stevanovic. Och jo, jag har även druckit på tok för mycket alkohol. Så kan det gå.

I vanliga fall brukar jag drabbas av en gråtattack på vägen hem. Ja, fina pokerkrappar, jag är av det kvinnliga könet.
Gråtattacken var inte ens nära den här gången, förmodligen för att jag vet att jag snart kommer åka dit igen, men också för att mitt liv i Kalmar numera känns fantastiskt. Det blir liksom ingen jättekontrast mellan städerna och hur jag trivs i dem.
Lisfis är nästan helt inflyttad i lyan, i morse mötte Annahita mig med världens största leende och Malin är min trogna "handlarkompis" som förgyller min matinhandling något oerhört. Kalmar är bra, på riktigt.

Världens segaste dag i skolan, men ändå hur kul som helst, livet och alla dess känslor är märkliga.

Vad jag, Emma och Theresia skrattade åt i lördags.




kärlek.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0