.

Människan är ett flockdjur, så givetvis mår vi bra av att umgås med andra människor.
En av mina största rädslor är att bli ensam, den rädslan tror jag att alla har.
Men hur kan man vara så livrädd att man gör vad som helst för att inte vara ensam, accepterar att vara i ett halvkasst förhållande, umgås med människor man egentligen inte älskar att hänga med eller telefontrackar "polare" för att man hela tiden måste höra någon annans röst och inte känna sig ensam?
Jag förstår verkligen inte. Inte alls.
Ensamhet. Smaka på ordet. Säg det högt några gånger, det är inte så farligt som ni tror.

När jag är ensam dansar jag, sjunger, jag målar naglarna, duschar oförskämt länge, testar sminkningar, lockar håret, dricker te, massvis med te, läser, alltifrån bloggar till kurslitteratur till romaner.
Jag tror det handlar om era rutiner. Jobba, komma hem, kolla TV, käka, sova. Klart att det inte är så kul, testa något annat då. Något som bryter rutinen, åtminstone någong dag i veckan. Det är jag också livrädd för; rutiner.
Hua.
Och planera inte så förbannat mycket, planer spricker ofta och då blir man bara besviken.

Hur ska ni dessutom kunna uppskatta umgänge fullt ut om ni aldrig är ensamma och verkligen får sakna att umgås med vissa människor?

Nu ska jag dansa, för jag är ensam hemma.
Det är inte så illa hörrni.
:)



kärlek.

om resans början.

För er som inte vet så blev jag kidnappad av syrran för snart två veckor sedan.
Klockan var runt 23 på kvällen, en torsdag, när hon anlände.
- Du kanske ska packa lite.
- Ehh, va?
- Ja, vi ska åka iväg en sväng.
- Vart då?
- Njaa, kan ja inte säga...
- Ehh, okej.
- Vi ska vara iväg en vecka ungefär. Packa vår och lite sommarkläder. Vi ska vara på ett litet läger, där dom har såna lampor man blir pigg av och solbränd av.
- Jaha, oj.
- Mm, sen ska vi nog fotograferas. Så ta med några bikinis du känner dig bekväm i.
- Jaha, okej.

Och så packade jag.
På vägen i bilen fick jag gissa ställe, det började tydligen på bokstaven F och det tar ca 4 - 5 timmar att åka dit.
Fittja, tänkte jag.
Tjejläger i Fittja.
Nåja, det kan säkert bli kul.

Lite senare förstod jag att vi var på väg åt fel håll och syrran avslöjade hemligheten.
- Vi ska till Fuerteventura.
Jag började böla.

Väl framme på Fuerteventuras flygplats väntade vi på bagaget. Jag fick mitt ganska snart.
- Hanna, är det inte typ en sån du har? Fast lite ljusare. Så jag vet vad jag ska kolla efter.
- Jo, och större är den också...
Sen såg hon av en slump lappen, på den väska, som var lite för mörk och lite för liten för att vara hennes. Det var visst hennes. Och det var minst tredje gång en den rullade förbi.
Erfaren resenär.

Veckan var för övrigt helt fantastisk, det är så skönt när man är iväg och man inte behöver fråga vad den andra vill göra, äta, om allt är okej. Man bara vet. Bästa resesällskap.

Tack än en gång sistah ♥



kärlek.

om en magkänsla åt någon annan.

När någon berättar något, som i många människors öron låter som en fantastiskt kul och spontan grej, men som ger mig en magkänsla som säger att allt kommer skita sig.
Det är inte okej, inte alls.
Har nog inte hänt att jag känt så på år och dar, men när jag säger anledningarna högt för mig själv (och andra) att det kommer skita sig, så ser jag det så klart framför mig. Kristallklart faktiskt.
Inget jag hoppas kommer hända, givetvis.
Eller jo, på ett sätt, för det är då man lär sig.

Men när Tilly är negativ till en spontan resa, händelse, ett infall, något som verkar häftigt, då kan det inte tas på allvar, Tilly gillar ju själv sådana saker, väldigt mycket.

- Hörru, du borde verkligen inte åka. Tro mig.

Till lite muntrare nyheter:
Lisfis är hemma från Thailand, det är så kalas som det kan bli. Nu ska vi hänga mycket, vi två, tillsammans, med snabbtomas på friskis, med Denise, med andra fina människor, men mest hon och jag. Lycka.
Jag har fått tillbaka lite pluggmotivation, eller ganska mycket. Tror inte ni förstår hur segt det var att komma tillbaka efter jul, men nu krossar vi statistiken och det är en sån sjukt underbar känsla.

Har tappat stinget när det gäller mitt "vanliga" bloggande. Läs boken: Hundraåringen istället.
Jag släppte den inte förrän ögonlocken inte gick att hålla uppe längre och sved som om en halv påse sand hällts över dom.
Kväll nummer två var jag tvungen att lägga ifrån mig den för att spy, kaskadspy. Jag och italiensk mat ni vet, kan inte hantera det, måste hetsäta, mår illa, spyr.
Förstår fortfarande inte hur jag kan bli sugen på pasta gång på gång på gång på gång... Ja, trots att jag för det mesta kaskadspyr efter att ha svalt alltså.

Das ist alles.



kärlek.

varnar för hemska bilder i videon.

När jag och syrran var utomlands berättade hon att pappa en gång räddade livet på mig när jag var lite och välte upp och ner med min badring.
I ett helt annat land någon annanstans i världen fungerar föräldrar(?) och deras barn på detta sättet:

http://www.youtube.com/watch?v=4RIcK1NmbLk

(Det går inte att ladda upp videon på bloggen, men klicka på länken så kan ni se den på youtube)

Jag blir mörkrädd.
Hur kan man leka med ett liv? Ett litet liv? När livet är så jävla skört som det är.
Jag mådde illa när jag såg videon.
Vuxna människor.
Fy fan.

kärlek.

...

Utlandsresa.
Tax free.
Bon Bon Lossepladsen.
Durchfall.

Familjen fattar.

Mer om resan kommer.

kärlek.

åh naaj.

Det blev ett Big Brother maraton för att hinna ikapp (läs: kunna ha något att prata om med Frida när vi umgås).
Ganska otäckt hur lätt man kommer in i en serie. Men, en dokusåpa, kom igen Matilda.
Nåväl. Jag tittade ikapp alla avsnitt och så, när jag skulle se det allra senaste avsnittet, så fanns det inte.
Dåligt.
Det allra sämsta är att jag kände mig upprörd. Upprörd över Big Brother. Detta har verkligen gått för långt.

Pinsamt.

kärlek.

om att umgås för mycket?

Okej, jag blir väldigt påverkad av människor runt omkring mig.
Jag kollar på tv, ibland, faktiskt. Men inget speciellt och jag mår inte dåligt av att inte göra det.
Förra veckan tittade jag nog på burken sammanlagt en? två? timmar kanske. Visserligen var jag i både Sälen och Malmö, men ändå, ni fattar.
Min granne, Frida ni vet, hon är tv-galen. Hon kan varje dags tv-tablå UTANTILL. På riktigt.
Jag har i alla fall påverkats av henne, så pass mycket att jag ikväll ställer in träningspasset för att titta på...
*trumvirvel*
Big Brother.

Herregud vad jag skäms.

Skamligt, men helt ärligt.

kärlek.

RSS 2.0