.

Det var den här hösten vi skulle hoppa, sparka i löv, skratta och vara världens lyckligaste.
En höst vi sett fram emot så länge, något annat, något nytt, något mer.
Jag var ute några gånger, på lite längre promenader än jag brukade, andades verkligen in hösten.
Andades och njöt.
Trots att den vädermässigt kanske var en av de allra finaste höstarna kändes den så himla falsk.
Inget blev riktigt som vi tänkt oss.
Alla mina vänner.
Herregud.
Förstår inte hur ni orkar vara så tappra, orkar vara så duktiga, är stolt över så många.
Allt från en bästa väns fantastiska studieresultat, till en annans förmåga att kunna stå emot det där smset man så gärna vill skicka när klockan slår kvart i två en fredag.
Kaos för en del, men ett sånt lugn.
Sjukdomar.
Ännu mer kaos.
Hösten har tärt på många.
Orken till att dansa tills fötterna blöder har inte funnits.
Shotarna med jäger har inte hjälpt en att förtränga att hösten inte blev som vi hade tänkt oss.

2012. Tvåtusentolv, du fantastiska jävla år.
Ni vet hur man brukar säga att man inte ska ha så höga förväntningar för man bli bara besviken?
Bullshit.
2012 blir bra, det måste det, för alla.
Det har redan vänt, du mår bättre, du äter igen, du har fått ett annat jobb, du kommer ta igenom dig den här kursen också trots att lärarna saknar allt som är i närheten av någon form av vett.
Snart kommer det snö.
Vi tar igen alla skratt och hoppande bland löv och fångar snöflingor med tungorna istället.
Och i vår går vi ut och andas igen. Kan till och med tänka mig att lyssna till fåglarnas kvitter.
Vi hittar hänget på Norra Långgatan, fixar tussar under stolarna på balkongen så att grannarna kan stå ut med oss och så planterar vi pelargoner igen.
Dricker öl som män.
Skrattar.
Skrattar massor.

RSS 2.0