om dagen.

Vi har flyttat ut.
Jag bor inte langre med snackorna fran Smaland och pinglorna fran huvudstaden. Galet. Jag undrar fortfarande vart tiden tog vagen.
I 5 manader har jag bott i London, i samma omrade, i samma lagenhet. Alskade flat 34, vi kommer sakna dig.
Allt kanns vemodigt, men anda skont pa ett satt. Jag ar tom, likasa Erika. Vi vet inte om man ska skratta eller grata. Det finns sa mycket minnen harifran. Fina, fantastiska London.
Men sa har vi Rom att se fram emot, och sa ska jag hem igen. Kandes inte som att jag var hemma tillrackligt lange i hostas, efter mitt ar i USA, for att hinna med och traffa alla, kanna sig riktigt hemmastadd osv igen.
Det kommer bli bra. Jag lever i nuet. Lite for mycket enligt vissa, men vet ni? Jag gillar det. SA HIMLA MYCKET.
Nuet ar bra.

Jag har precis skrivit mitt avskedsbrev till chefen, han grat nar vi sa hej da i fredags, han kommer grata igen. Nar han laser brevet alltsa.
Jag fick veta av kollegor att han hade planerat att befodra mig till supervisor om jag hade stannat langre. Man blir sa lycklig och stolt over sig sjalv nar man far veta sadant. Det kanns riktigt bra att lamna en arbetsplats dar man vet att man har gjort ett bra jobb.

Idag fyller min underbara syster ar ocksa, hoppas att du har haft en fin dag i Goteborg, vi ses snart!

Det ar sondag, och tydligen mors dag hemma i Sverige.
Men, jag ar tom idag, som sagt. Kan inte kanna nagonting. Skratta? Grata?
Vi far se.

karlek.


om lite fler saker från mitt huvud.

Vi har musik på jobbet, för att inte höra vad våra kunder pratar om har chefen sagt, men jag inbillar mig att den är på för min skull. Så att jag ska bli gladare.
Nåja, på morgonen jobbar Manish i receptionen, receptionisten är den som sköter musiken. DJ och receptionist, ballt va?
När jag ska påminna honom om att sätta igång musiken så tänker jag alltid på fångarna på fortet. Ni vet i slutet när programledaren ber Monique vrida på tigerhuvudet?
Så tänker jag när jag ber Manish sätta på musiken. Jag är en ledare, alla är nervösa för vilken musik som ska spelas, kommer det funka? (Är lösenordet rätt, så att pengarna ramlar ner när tigerhuvudet vrids?)
Det har jag tänkt på i X antal månader.

Igår sjöng jag julsånger i lägenheten.

Jag undrar när jag ska bli frisk.

Till något helt annat. Igår var det premiär för Sex And The City nummer två i filmväg. Alla var här i London, Sarah Jessica Parker, Kim Catrall, Kristin Davis och Cynthia Nixon. Vi missade det, jag var så bitter när jag fick se detta på Skynews idag på jobbet.
Men, så kom jag på mig själv och log. Hur kan jag vara bitter över att ha missat det när gårdagskvällen var så fantastisk?
ArchOne, ni överraskade och skötte er alldeles ypperligt. SmålandCoffee har helt underbara kunder (som bjuder på alldeles för mycket drinkar) och ni flickor, ni gör mig så glad.

På tisdag lämnar vi allt detta. Å N G E S T.
Fast vet ni? Det känns inte så illa trots allt, för då drar jag och Erika till Rom. Chockade?

Jag är lika bra på att berätta sånt som pappa är på att berätta att han åker till Bagdad...
Skärpning, pappsen.

kärlek.


om kärlek.

Lyan är tom, de fina töserna till flatmates är på konsert, alternativt jobbar.
Det är märkligt att sitta i den här lägenheten själv. Den lägenhet som i vanliga fall är fylld av människor som gör mig lycklig, får mig att skratta tills det gör ont i magen och som alltid finns där när man inte är på topp.
Vi har börjat bli lite smått blödiga, haft deppdagar och pratat om minnen från London. För snart är vi inte här längre, knappt en och en halv vecka kvar. Det känns inte så. Vart tog tiden vägen? Vart fan (förlåt) tog tiden vägen!? När kommer vi tillbaka? Och när får jag bo med er igen?
Som Fia, den fina, sade: Vi lever i förnekelse.
True words, sistah.
När man tränger undan tanken på att vi snart ska hem så känns det inte så. Förneka, förneka, förneka, förneka. Vi är bra på det.
Sen undrar jag, om jag känner såhär, undrar jag hur vissa andra flickor, som har bott i denna fantastiska stad ännu längre känner?
Det är lätt att älska London. Åtminstone efter ett tag.

London var jobbigt i början, allt var ovisst, komplicerat, och den första månaden tärde både på mig och andra i min omgivning. En boendesituation som vi inte trodde skulle lösa sig, bisarra jobbintervjuer och planering av framtiden.
Men, allt löste sig. Som det alltid gör. Och jag skulle vilja påstå att det löste sig på allra bästa sätt.
Tyvärr tar det ett tag för mig att uppskatta nya saker, städer, människor och ja, allt som är nytt. Men sen när jag väl börja tycka om något så kan jag knappt förklara med ord vad jag känner.
Så känns det nu. Gällande London, flatmates, vänner, kollegor och allt som hör därtill.





Tack för lånet av bilder, Fia.

kärlek.

om kollegor som känner mig lite för väl?

För någon vecka sedan kom en man till vårat jobb, Mr. Ron. Trevlig, 60+, full i fan, livlig. Ja, han såg bara lycklig ut helt enkelt.
Lunchrushen på jobbet var över och jag var lite extra social, då jag vill påstå att tiden går betydligt fortare om man faktiskt pratar med kunderna, än bara serverar dem mat och dryck.
Mr. Ron har sedan dess varit inne varje dag jag har jobbat. Frågat vilka dagar jag jobbat, köpt mina cappuccinos, läst en tidning och småpratat lite.
Han är trevlig, verkligen.
Men, häromdagen kom han in. Stressad. Satte sig ned, sa att han ville ut och springa med mig i Hyde Park. Jag sa att jag skulle använda jobbets gym direkt när jag hade slutat. Då ville han bjuda mig på lunch. Tyvärr måste jag äta lunch på jobbet eftersom vi har betald lunch och måste vara tillgängliga om det blir för stressigt...
- Oh, I see. Then I wanna walk you home.
- Ehm...
- Oh, you're going to the gym after work, maybe another day?
- Yah, maybe.

Jag berättade för mina kollegor, det blev ett himla hallå. Såklart, det är typ en gubbe, som har träffat mig ett fåtal gånger. Sagt att jag har vacker röst, gör gott kaffe och lite annat.
Abby drar tag i mig, vi sätter oss vid ett bord.
- So here's what you gonna do: Find out WHERE he wants to take you for lunch. If it's an expensive, fancy place. GO. If not, tell him you're busy with other stuff before you're going back home.

Känner mina kollegor mig?
Nej då.

kärlek.

om en liten del av vad som försiggår i mitt huvud.

Ni som känner mig, och säkert en del andra också, vet att jag lider av mer eller mindre sjuka tvångstankar och funderingar.

Ibland när jag hör att jag får ett SMS tänker jag ofta en tanke om personen som skickar, även fast jag inte vet vem det är innan jag har sett det. Fattar ni?
Det kan vara på följande sätt:
SMS
"Den personen som skickar kommer jag känna hela livet"
Pappa: Hej gumman hur mår du kram pappsen
Pfjuu.
Pappa vill jag definitivt känna hela livet.

SMS
"Den personen som skickar kommer jag åka utomlands med"
SMS
"Den personen som skickar kommer vara med på mitt ev bröllop"
osv.

Idag hörde jag ett inkommande SMS.
"Den personen som skickar kommer jag gifta mig med"
Erika: Yo. Vad sägs som att skjuta upp att köpa mineralsmink och ta en öl istället? :)
Det klaffar inte alltid med mina tankar och vad som skrivs.
Men, detta är ju vad som pågår i mitt huvud, inget annat.

Det jobbigaste är när man får reklam eller SMS om att mobilen har bytt nät, klaffar typ aldrig :S

kärlek.

om brighton.

Vi har varit utanför Londons gränser i helgen.
I Brighton.
Det pirrar i hela min kropp bara jag skriver namnet på staden.
Det räcker med enstaka ord och meningar för att hela helgen ska spelas upp framför mina ögon igen.
Jag ska köpa en bok och skriva ned sådant i.

En väska som levde på kanten. Förvirring. Förväntningar. VACKER STAD. Missförstånd på hotellet. Alldeles för många shots. En man i kanindräkt. Sinnessjuk svensexa. Felköp på toaletten. Komplimanger. Dance, dance, dance. Australiensare. Konstigt avsked. Ny dag. Kaffe. Speltokiga tjejer. Pir. Fish & chips. Promenad. Shopping. Vackert. Fint. Fantastiskt. Nöjda. Avsluta varandras meningar. Tänka exakt likadant. Wagamama. Män. Ett oväntat fall. Lekar. Dance, dance, dance. Samma män från svensexan, fast i kostymer. Skottlossning. Partybuss utan biljett. "Oh dear". Mustascher. Danslyft. 125 pund. Fint avslut.

Brighton är helt fantastiskt. Vet inte om det var bara denna helgen, det fina sällskapet i form av Malin och Erika eller hur allting hela tiden föll på plats. Men jag vill påstå att det uppstod kärlek mellan oss. Mig och Brighton.

kärlek.

PS. Erika och Malin, jag diggar er.

om valborg och lite miro.

Jag borde varit i Skåne. Malmö eller Lund. Nästa år ska jag dit. Punkt slut.
Pratade med Miro, han lever fortfarande om någon har undrat.
Han har inte börjat smörja in sig med olivolja, ännu. Solen har tydligen inte visat sig tillräckligt mycket i Sverige för att börja bygga på brännan. Han odlar heller ingen mustasch. Nu är det kvarg och kyckling som gäller.
Efter någon vecka i Thailand med smeknamnet "Grisen" pga sitt matintag blev det dags att tänka på strandsäsongen.
Kvarg och kyckling, som sagt. Inte så ensidig kost, ehehe.
Sjukt kan man tycka.
Sjukare är dock att han kommer lyckas, som vanligt. Mirojävel.

kärlek.

om kramar.

Vi har diskuterat kramar.
I Stockholm kramas man tydligen. Massor.
Det gör vi inte i Småland.

- Men vadå, kramas ni inte typ när ni åker hem till varandra?
- Njae, det beror på hur länge sen det var man sågs sist.
- Ehh, okej... Sjukt.
- Men det känns som att det blir sorgligt när personen ska gå sen. Om man kramades när man sågs så kramas man ju när man skiljs åt. Och då blir det en sorglig kram, då är det bättre att låta bli helt?
- Hmm, fortfarande konstigt.

- Men, MissTilda, vi kramades i alla fall när du kom hem från USA.
- Ja, det gjorde vi faktiskt.

Å andra sidan klänger vi ganska mycket på varandra och sover som små nakna råttbebisar...

kärlek.

RSS 2.0