bättre finns inte.





kärlek.

om midsommar.

Gotland.
Det var tungt att åka hem 06.25 i morse. Inte bara pga tiden, mitt tillstånd osv. Utan också för att det sög att lämna ön.
Midsommar brukar för det mesta firas på Öland, den andra ön ni vet. I år blev det alltså Gotland.
Gotland 1 - 0 Öland
Svårt att förklara. Hela helgen har varit perfekt. Vädret, uteställena, sällskapet, maten, allt. Att kända ansikten från Emmaboda också hade valt att fira på samma ställe gjorde inte saken sämre.
Jag var extremt dålig på att ta kort under helgen. SÅ kul hade jag.
Men det finns andra som har tagit, det kommer väl upp några så småningom.
Så länge minns jag det mesta i huvudet.
- NEJ! Inte min krans, den var skiiiitsvår att få tag på!
Vet inte ens om det kan kallas krans när den endast innehåller visset björkris?
- Här smaka!
- Ehm, det är min drink. Men visst, jag kan smaka av min egen...
- Ehehe.
THE HUNK.
Mogna tjejer som målar en penis som signatur på sina kvitton.
Gotländska ♥
Alldeles för goda drinkar.
Ölhävartävling. Jag och tävlingar...
SOL.
Hotellfrukost. Jag dör. Det är så gott. Mätt. Mättare. Matilda.

kärlek.

det kom ett bröllop emellan.

Om jag och syrran verkar oförskämt glada och nöjda med livet så vet ni varför.
Vi har ju gift oss o de då va...















kärlek.


om gammalt som blir nytt.

Jag dejtar min gamla kärlek igen.
Vi har bestämt oss för att göra ett nytt försök. Jag och Kalmar.
Funkar rätt så bra hittills.
Det är ett öppet förhållande. Det är alltså tillåtet att träffa andra. För tillfället hänger jag med Alsterbro, ikväll blir det mys med Oskarshamn och i helgen ska jag ha kvalitetstid med Gotland.
Fint.

Förresten.
Jag har varit ute och gått, med Mia och Marie-Louise. IGEN.
Det känns lite bättre den här gången.
Men om jag påstår att jag hängde med och inte alls fick springa var tionde steg, så skulle jag ljuga. Och om jag sa att mina armar vevade i samma tempo som deras så skulle det också vara en lögn. Jag försöker åtminstone.
Den här gången kunde jag till och med säga några hela meningar utan att hosta blod.
Men mest går jag ett par steg bakom och fnissar när dom berättar något roligt. Vuxna (nej, jag räknar inte in mig själv där, ännu) har varit med om så mycket. Det ska jag också ha när jag är vuxen.

kärlek.

om lite som känns fint.

Jag ska berätta allt om bröllopet.
En annan dag när jag mår bättre. Och bilder kommer, jag lovar.

Idag är en sån här dag då det är jobbigt att sola, jobbigt att duscha, jobbigt att röra sig, jobbigt att prata i telefon. Det brukar kallas bakisdag.
Jag tittar på flaskan med jäger. En viss mängd är borta. Jaha, det var det som hände.
Nåja.
Trots att jag mår, som jag antagligen förtjänar, så är jag glad. SÅ JÄVLA GLAD.
Träffade en av mina gamla flatmates från London igår, vi började nästan gråta av lycka.
Frida och jag tog sällskap hem. Vi pratade, förlåt, sluddrade om livet och allt som hör därtill.
Hon är världens bästa granne. Utan tvekan.
Och Signe och Nadja är två riktigt sköna tjejer. Och det är härliga människor ute på Kalmars gator. Och ölen smakar så fantastiskt bra i solen. Och grillat kött. KÖTT. Kan inte sluta äta det. Och män(!). Vart har ni varit gömda i alla år jag har bott här? Tack för att ni har börjat visa er. Inte för att jag få röra er sen jag är nygift, men ni är åtminstone fina att titta på.

Dusch väntar. Lite städning, diskning och sånt där.
Hej hemmafru!

kärlek.


om lycka.

Jag ser lycka, i allt.
I samtal jag får, i finaste grannen, i kaffet jag dricker, i morgonpromenaden jag tar, i frukosten jag äter med pappa, i Kalmar, i utgångar, i uteställena, i SMS, i vänner, dessa fina vänner.
Lycka överallt.
Lyckan kan bero på att jag gifter mig imorgon också.
Här går det undan.
Klänningen är givetvis inte den riktiga, då mannen i fråga inte får se den förrän imorgon :)
Jag som inte ens skulle gifta mig...



kärlek.

om barn.

Jag dör.



kärlek.

om att powerwalka, på riktigt.

Mina damer och herrar, jag kan härmed meddela att min svacka är över. Borta. Finito. O V E R.
Åtminstone känns det så, och jag klagar inte, jag mår bra, livet leker osv.
:)

I söndags checkade jag in på hotell Eriksson.
Där ingår allt. Oförskämt sköna sängar, man får även ett vikt badlakan på sängkanten, garderob, himmelskt god frukost och mat, djupa samtal, träning, skratt, kabel-tv, ja, allt och lite extra.
Utan tvekan det bästa hotell jag någonsin har bott på.

Angående träningen så var jag ute och gick med en av hotellägarna; Mia. Hon är även min moster, och världens bästa sådan.
Jag blev varnad av kusin Lisa att promenaden är lite annorlunda, det är verkligen träning.
Med lite för höga tankar om min egen kondition så bestämde jag mig trots alla varnande ord för att följa med.
Idag kan jag knappt gå.
Mia och Marie-Louise är de två snabbaste kvinnorna i hela Småland. Utan tvekan.
Över en timme fick man stå ut också.
Herregud.
Deras armar vevar likt vingarna på väderkvarnar, i full storm. Stegen är långa och bestämda.
Jag trippade på någon meter bakom, funderade noga över hur jag, på snabbaste sätt, kunde svara på frågor och säga vad jag ville ha sagt.
Man kan ju inte visa att man håller på att flåsa ihjäl?
När jag såg hotell Eriksson igen drog jag en lättnadens suck. Äntligen.
Vi gick, närmade oss huset, snart klara, bara en meter kvar. Ska precis svänga ner till vänster, Mia och Marie-Louise...
Fortsätter gå.
Dra mig baklänges.
Jag hängde på. Vi följde Marie-Louise hem, och sen tillbaka till hotell Eriksson.

Ringer till pappa.
- Hej gumman! Hu haur du de?
- Jag har varit ute och gått med Mia och Marie-Louise.
- Ååh herregud.
- Jag vet.
- Man kan juu knaappt köra om dom me bilen. 

Det är svårt att förklara. Ni måste testa själva.

Moster Mia och Marie-Louise om X antal år:



kärlek.


om överrörliga/långa armar, igen.


- Det är fest.
- Folk dansar.
- In från ingenstans kommer... Matildas arm!
- Rätt upp vid Erikas vänstra öra.
- Vilken kväll!
- Ja, jösses.



Det är faktiskt en liten tröst att jag blev född sån här. Inget att göra åt det liksom.
Överrörliga armar är en del av Matilda-kitet.
Punkt.

kärlek.

För er som inte förstår läs här. Klåpare.

om en tilly som förändras.

Guldgrävandet ni vet? (Ja, jag håller fortfarande på med det).
Jag måste väl säga att jag har provat på Londons utbud av killar/män/pojkar/whatever, inga stekare, sådana får jag kväljningar av.
Trots den brittiska accenten och att jag aldrig varit sett på maken till gentlemän så var det alltid något som inte stämde. Korta i rocken, fula byxor (gällde nästan alla) och sen fick man alltid en känsla av att man var någon slags trofé.
- Where are you from?
- Sweden.
- Aah, Sweden...

Sånt går fetbort.

Nåja.
Vad jag ville komma fram till är att guldgrävandet har kommit till en ny fas.

Youtube - Paolo Nutini.
Lyssna på honom. Titta på honom. På hans armar, armar är viktigt. På hans ansikte som till och med har lagom mycket skägg.
Visserligen är han säkert, pga sin talang, stenrik. Det gör inte saken sämre, men i detta fall känns det faktiskt som om han kunde ha suttit på Larmtorget här i Kalmar och spelat, inte tiggt pengar, bara spelat, och jag hade fallit pladask.
Hem och öva pojkar!






Oj, nu trodde ni nästan på mig va? :)

kärlek.

om kalmar.

Jag hade (har?) en liten svacka.
Men jag fick höra att det faktiskt är okej att vara ledsen. Skönt att veta.
Man får panik ibland, över livet och allt vad det innebär.
X antal samtal från syskon och vänner hjälpte, massor. Tack hörrni.
Ni är så kloka, allihopa.

På ett sätt känns det alltid obehagligt att allt är precis som vanligt hemma i Kalmar. Jag överdriver inte, det är verkligen så.
Men sen när allt har hunnit smälta in så brukar dock en välbehagskänsla rinna över mig. Det är ändå allt det här vanliga jag saknar när jag är iväg.

- Tilly, vad blir ett komma fyyra gåånge tvau?
- Två komma åtta.
- Nääää, nuu hitta du på va? Tre komma ett bli de väl?
- Ehh?
Miniräknaren åker fram.
- Jau, jävlaur. Men sånt ska man väl inte kunna i huvet?
- Pappa, tänk typ fjorton gånger två. Vad blir det?
- Tjuuåtta...
- Mm, precis.
- Ah, fan. Du e smart du.

Vi har tydligen fått ny portkod till dörren, något som pappa vägrar berätta. Står och håller för knapparna när han trycker in koden och bara för att jag inte får se den så vill jag se den ännu mer. Han känner mig.
- Nä, gau undan nu. Ja vill ente att en massa idioter ska springa å ränna här inne.
Igår var jag "tvungen" att lämna lägenheten en stund, jag fick veta koden. Tack pappa.

Världens finaste granne - Frida.
Vi hann tyvärr inte vara grannar så länge innan jag fick en fix idé om att dra till London. Men nu ska jag vara din granne, åtminstone över sommaren, lovar.
Middag igår, hur gott som helst, världens bästa kladdkaka till efterrätt och så dig till sällskap.
Skratt och minnen är bra skit.

Ja.
Det är såna här saker som är skönt att det är som vanligt.

Just det, idag kommer Miro hem till Emmaboda också. Sweet.
Och så är det student. Jag ska iväg och se alla springa ut, hänga några blommor runt lyckliga halsar, säkerligen gråta en skvätt, igen. Mest för att jag vid varje student inser att jag aldrig kommer få springa ner för den där röda mattan igen. Buhuu.
Men, det kunde varit värre.
Listan med positiva saker börjar överväga den negativa.

kärlek.

Glömde nästan...
Min statistik har mer än fördubblats.
Välkomna alla nyfikna pokerspelande krappar.
Sicke vilken koll ni har, nästan kärringvarning på er imo =)

om hemfärden.

Kan inte sluta gråta.
Helt omöjligt.

kärlek.

RSS 2.0